Tankar som snurrar i huvudet...

... är om jag kommer ha tur att det tar sig fort eller kommer det bli en utdragen väntan som bara blir längre och längre. Längar som bara den tills jag också får hålla en underbar krabat i mina armar som bara är min och sambons. Längtan är så stor att jag emellanåt känner mig deppig. Det gör ju inte saken bättre med ett missfall i vecka fem heller. Hade pyret stannat kvar hade det blivit en augustibebis och jag hade varit en av de som skulle få 2011 och hoppas att jag fortfarande får bli en av dem. En av dem som får hålla det där lilla pyret i famnen och bara njuta av att få vara förälder. Även om man vet att man kan bli gravid så är det en sorg att mista något, att mista något som hade kunnat bli det där pyret som man längtar så enormt efter. Får hoppas på att jag har tur, turen att vägen inte är så lång och att gräset blir grönare på andra sidan.