För att summera lite tankar och känslor kring att vara mamma så kan jag börja med att säga att det känns annorlunda att den där lilla krabaten är min och älsklingens lilla underverk som vi har skapat. Ibland är det jobbigt men lika ofta om inte oftare så är det underbart. Varje gång man ser det där leendet som verkligen får en att smälta som bara den. Att de hennes nöjda ansikte när hon ligger där och jollrar värmer fruktansvärt mycket i en mammas hjärta. Dok får man inte glömma att det finns en del arbete bakom och att det inte är en dans på rosor. Inte få sova hela nätter utan måste amma på natten. Allt man har gått på nätterna den första månaden då koliken var som värst. Det var verkligen att köra skift med sambon som var hemma med mig hela den första månaden. Att ha honom hemma var verkligen guld värd då jag behövde återhämta mig efter blodförlusten. Att kunna skiftas om är det bästa för att inte den ena ska gå in i väggen och risken för att jag skulle drabbas av depression var högre då jag förlorade en liter blod under förlossningen. Trots att man inte får sova hela natten, trots timmar av promenader runt i huset så älskar jag vår lilla krabat. Älskar att se henne le samtidigt som man ser in i de blå ögonen då hon möter min blick.Ångrar inte en enda sekund av att ha henne här hos en.
Älskar vår dotter oändligt mycket. Att vara mamma innebär att man inte ens kan sitta på toa ifred, att inte hinna dricka sitt te innan det svalnar eller att inte få lugn och ro när man ska äta frukost om det kniper i hennes mage. Det ligger åtskilliga timmar av jobb bakom och även om det ibland är svårt att se änden av tunneln så vet man att den finns. Hoppet är ju det sista som överger en ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar